Lite uppdatering: Först vill jag säga att Love mår bra. Snart utskriven från hemvården, väger 2,8 kilo och har blivit av med sonden. Han är att betrakta som en frisk liten pojke och vi är lättade över det, det har inte varit självklart. Han har stora ögon och lång panna och går nu under namnet Reinfeldt, stackarn.

Sedan vi kom hem har sorgen efter Eddie tagit mer plats. När vi var på neo var vi faktiskt tvugna att vara starka för Love på ett annat sätt. Det var jobbigt att komma hem.

Det har gått 8 veckor men vi glömmer aldrig vårt barn. Det har inte gått över. Vi har 4 barn men bara tre som syns för andra. Vi har två pojkar men en av dem lever inte. Eddie var ett eget litet liv, ett eget litet underbart barn som inte fick leva. Det spelar ingen roll att vi har fler barn eller att vi har hans tvillingbror kvar, vi sörjer Eddie lika mycket ändå. För hans egen skull. För att hans liv inte gick att rädda. För att det var väldigt nära men inte gick. Eddie var ett eget litet barn med en väldigt liten hand, rätt mkt hår, långa fötter och en förvånad och fast blick. Vi har många minnen av honom fast han inte levde så länge.

När människor inte ens kan nämna honom eller beklaga, är som att inte erkänna att han funnits och är vårt barn, och det har gjort mig så ledsen. Jag förstår att det kan vara svårt, men är ändå besviken. Love låg inte ensam i magen och det är inte riktigt som vanligt. Inte bara att gratulera till bebisen som om ingenting.

Lika tacksam och glad när någon frågar,säger eller skriver något, lyssnar. Iallafall första gången man ses. För det är många som hört av sig också, många fina möten.

Vi går upp och ut till dagis och jobb och allt det där för att vi måste orka det. Vi till och med säljer hus och väljer tapeter och träffar kompisar. Och det känns helt ok ibland, oftare och oftare, men vi känner oss inte som vanligt. Har svårt med kallprat, dåliga skämt och sånt, har svårt med ytligheter och att förstå att livet pågår som vanligt efter att vi förlorat och fått våra pojkar.

Vi försöker och det går framåt.. Med lite bakslag, som idag.;)

 

Lina

26 september 2014 20:59

Gör så ont i hjärtat att läsa om eran lilla Eddie.
Jag bär själv på 2 underbara pojkar dock är den ena 67% tillväxthemad och kommer antagligen inte klara sig säger alla läkare 😢😢
Så dina ord om att han inte finns för en del, så känner jag också och är rädd att de ska blir. Tycker du är grymt stark! Kramar

http://linahenrik.blogg.se

 

Johanna

1 oktober 2014 08:28

Följde er resa under graviditeten på tvillingsidan. Och jag har inte glömt er lilla Eddie. Jag kommer aldrig glömma honom, fast jag inte känner er. Det öde ni tvingats möta, allt kämpande, all oro ni gått igenom och jag tyckte så att ni förtjänade att få ett lyckligt slut. Eddie kämpade så hårt, både i magen och sedan utanför. men det räckte inte ända fram :( Sorgen efter ett barn har ingen gräns. Och bara för att du är glad för att allt går bra med Love, så betyder ju inte att sorgen efter Eddie är mindre för det. Önskar er all lycka till. Och är glad att allt gått så bra för Love. Kram

Caroline

3 oktober 2014 20:15

Tack snälla du. Känns bra att det är fler som inte glömt.

 

Sara

6 oktober 2014 13:01

Eddie är långt ifrån glömd. Han finns med oss för alltid som er lilla pojk vi tyvärr aldrig fick träffa. <3
Kramar från Sara & Markus

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur kan man leva utan sitt barn? Jag tror inte man kan och ändå gör vi ju det. För dagarna går. Och då har man väl levt. Men vi lever på ett annat sätt. Och vi vill ha dig med i vårt liv så mycket det bara går. Så egentligen lever vi inte utan dig. ...

Imorgon är det nio månader sedan du var hos mig, fina lilla Eddie. Så oerhört saknad är du. Tid har gått och gör traumat kring din död lite suddigare på något sätt, men smärtan i att du inte är här är precis lika stark. Tiden lurar oss lite, skalar ...

Efter önskemål om uppdatering här så gör jag ett inlägg. Vet inte om det är så många som tittar in fortfarande. Vårt liv med tre barn och en stor sorg över vårt fjärde rullar på. Det är tufft. Jag har fått utmattningsdepression, " gått in i väggen...

Jag tror inte jag kommer skriva så mycket mer här på bloggen. Dramat är liksom över. Love är hemma och mår bra och det betyder allt. Eddie kom inte hem med oss och kommer för alltid vara saknad. Kanske lägger jag ut nån bild på Love nångång då och då...