Efter önskemål om uppdatering här så gör jag ett inlägg. Vet inte om det är så många som tittar in fortfarande.

Vårt liv med tre barn och en stor sorg över vårt fjärde rullar på. Det är tufft. Jag har fått utmattningsdepression, " gått in i väggen" helt enkelt. Vi levde under extrem stress över våra barns liv och min hälsa under nästan ett år. Jag mådde extremt fysiskt dåligt under graviditeten med en vilopuls på 110 konstant. Och psykiskt dåligt efteråt då vi förlorade Eddie. Fortfarande.

Ägnar timmar åt att tänka på Eddie varje dag. Vill helst göra som Ines och ställa mig utanför affären och skrika upp mot himlen " Eddie!!! Kom hit!!!". Han kommer fattas i vår familj för alltid. Det var så nära att han klarade det och det har jag svårt att acceptera. Vi fick en dag med honom där läkarna sa att det såg bättre ut, vi fick upp hoppet.

Men vi håller ihop och " de vanliga" sakerna går lättare. Vardagen. Att bete sig som man ska göra och orka mer. I början hade jag svårt för den oförståelse vi mött men nu accepterar jag den. Folk vet inte vad de ska säga helt enkelt. Förstår inte att vi är så ledsna som vi är om vi faktiskt visar eller säger det.


När vi kom hem var det några få som visade äkta omtanke och det minns jag för alltid. Som kom fram til oss och sa något. Kanske inget som hjälpte men ändå visade att de förstod att vi var i en kris.
Det finns också De som inte inte sa något till mig om Eddie och som inte pratar med oss nu. Undviker oss.
Jag vet inte om de tror att allt är bra. Att man kan förlora ett älskat barn utan att det förändrar oss. Vi gör vårt bästa. Det har varit tufft för våra döttrar också och blir säkert för Love också när han växer upp och förstår att han mist sin lilla tvillingbror.

Men visst är det lite lättare. Mycket ljust och fint och roligt som barnen ger oss. Love mår bra. Jag känner det även om läkarna vill vara försiktiga med att lova. Han kunde lämnat oss han också många gånger under denna resa. Om vi inte blivit diagnostiserade snabbt nog, inte hunnit till operationen i v 22 då nog vattnet var nära att gå, han kunde gett upp efter operationen, eller fötts ännu tidigare, hans hjärta hade kunnat bli för belastat, han kunde definitivt haft mer komplikationer som läkarna trodde och lämnat oss på neo. Men han är här! Och mår bra!

Är så glad för de barn vi har och försöker lägga bort katastroftankar att något ska hända dem. ( det händer inte oss-mentalitet finns inte längre). Fattar ni vilket mirakel att allt funkar när ett barn blir till? Man säger ju det. Men så är det ju.
Livia 5 år är väldigt fäst vid Love och tar så bra hand om honom. Hon vill inte att han ska lära sig gå för att han isåfall kan springa bort. Men det är ju ett bra tag kvar. Han har precis börjat gå från nyföddshetskänsla till att börja le och prata lite med oss. Han får dubbel kärlek nu tror jag.

Vi ska flytta i maj. Lite i panik köpte vi tomt o husbyggeprocess påbörjades då vi trodde att vi skulle få alla 4 barn hos oss. Vi behövde större. Lite blandade känslor kring detta nu. Det ska bli skönt att byta miljö ändå. Kan vara skönt att tänka på huset och hur fint det ska bli också.

Jaha. Det var lite om livet just nu. Inte så uppmuntrande kanske. Men ärligt. Onödigt att vara på något annat sätt. Önskar alla kunde förstå det, med eller utan katastrof.