Hur kan man leva utan sitt barn? Jag tror inte man kan och ändå gör vi ju det. För dagarna går. Och då har man väl levt.
Men vi lever på ett annat sätt. Och vi vill ha dig med i vårt liv så mycket det bara går. Så egentligen lever vi inte utan dig. Vi lever med dig för du är alltid i våra tankar och i våra hjärtan. Fina fina älskade Eddie. Jag förstår inte varför du inte fick leva.
Fortfarande förstår jag inte hur det kunde hända. Hur du inte skulle få vara med i vårt röriga vardagskaos.

Jag är med i en stödgrupp som heter " själar säger aldrig farväl". Så är det verkligen. Din kropp försvann o jag förstår väl. Du är död. Du finns inte. Ändå har du inte lämnat mig. Du är alltid med. Och jag försvarar dig så gott det går mot dumma kommentarer, oförståelse, när ekorrhjulet tar över för mycket.

Jag är mamma till fyra barn. Du har ingen annan mamma eller pappa än oss. Så länge det finns en förälder som sörjer så finns det ett barn som saknas. Du saknas Eddie. Du fattas oss.

Imorgon är det nio månader sedan du var hos mig, fina lilla Eddie. Så oerhört saknad är du. Tid har gått och gör traumat kring din död lite suddigare på något sätt, men smärtan i att du inte är här är precis lika stark.
Tiden lurar oss lite, skalar av våra minnen av dig och jag minns inte längre din exakta tyngd när jag höll dig, minns säkert inte alla ljud från maskinerna som jobbade för att rädda dig, eller doften i rummet. Jag minns inte ens vilka som var där, sköterskor kom och gick. Men jag minns dig och dina ögon för alltid.

Kanske är sorgen oproptionerligt stor. Vi visste att vad som helst kunde hända, med er båda. Jag sa till de som frågade att vi inte visste om du skulle överleva utanför magen. Men ändå visste jag, att du var stark, att du inte skulle ge dig i första taget. Jag trodde på dig. Vem skulle annars göra det. Att du inte orkade kämpa så länge blev en chock. Det fanns inte i min värld att behöva ta avsked av mitt barn.
Dagen innan du dog hade du också mått så bra, läkarna trodde på dig och vi slappnade av lite. Vi trodde att det fanns ett imorgon. Ett imorgon då vi skulle få se dig växa och utvecklas. Istället tog det bara slut.

Så ni lever vi utan dig men du är alltid med oss ändå. Precis lika älskad som dina syskon. Och jag hoppas du inte saknar oss lika mycket som jag saknar dig, för den tanken är outhärdlig.

Efter önskemål om uppdatering här så gör jag ett inlägg. Vet inte om det är så många som tittar in fortfarande.

Vårt liv med tre barn och en stor sorg över vårt fjärde rullar på. Det är tufft. Jag har fått utmattningsdepression, " gått in i väggen" helt enkelt. Vi levde under extrem stress över våra barns liv och min hälsa under nästan ett år. Jag mådde extremt fysiskt dåligt under graviditeten med en vilopuls på 110 konstant. Och psykiskt dåligt efteråt då vi förlorade Eddie. Fortfarande.

Ägnar timmar åt att tänka på Eddie varje dag. Vill helst göra som Ines och ställa mig utanför affären och skrika upp mot himlen " Eddie!!! Kom hit!!!". Han kommer fattas i vår familj för alltid. Det var så nära att han klarade det och det har jag svårt att acceptera. Vi fick en dag med honom där läkarna sa att det såg bättre ut, vi fick upp hoppet.

Men vi håller ihop och " de vanliga" sakerna går lättare. Vardagen. Att bete sig som man ska göra och orka mer. I början hade jag svårt för den oförståelse vi mött men nu accepterar jag den. Folk vet inte vad de ska säga helt enkelt. Förstår inte att vi är så ledsna som vi är om vi faktiskt visar eller säger det.


När vi kom hem var det några få som visade äkta omtanke och det minns jag för alltid. Som kom fram til oss och sa något. Kanske inget som hjälpte men ändå visade att de förstod att vi var i en kris.
Det finns också De som inte inte sa något till mig om Eddie och som inte pratar med oss nu. Undviker oss.
Jag vet inte om de tror att allt är bra. Att man kan förlora ett älskat barn utan att det förändrar oss. Vi gör vårt bästa. Det har varit tufft för våra döttrar också och blir säkert för Love också när han växer upp och förstår att han mist sin lilla tvillingbror.

Men visst är det lite lättare. Mycket ljust och fint och roligt som barnen ger oss. Love mår bra. Jag känner det även om läkarna vill vara försiktiga med att lova. Han kunde lämnat oss han också många gånger under denna resa. Om vi inte blivit diagnostiserade snabbt nog, inte hunnit till operationen i v 22 då nog vattnet var nära att gå, han kunde gett upp efter operationen, eller fötts ännu tidigare, hans hjärta hade kunnat bli för belastat, han kunde definitivt haft mer komplikationer som läkarna trodde och lämnat oss på neo. Men han är här! Och mår bra!

Är så glad för de barn vi har och försöker lägga bort katastroftankar att något ska hända dem. ( det händer inte oss-mentalitet finns inte längre). Fattar ni vilket mirakel att allt funkar när ett barn blir till? Man säger ju det. Men så är det ju.
Livia 5 år är väldigt fäst vid Love och tar så bra hand om honom. Hon vill inte att han ska lära sig gå för att han isåfall kan springa bort. Men det är ju ett bra tag kvar. Han har precis börjat gå från nyföddshetskänsla till att börja le och prata lite med oss. Han får dubbel kärlek nu tror jag.

Vi ska flytta i maj. Lite i panik köpte vi tomt o husbyggeprocess påbörjades då vi trodde att vi skulle få alla 4 barn hos oss. Vi behövde större. Lite blandade känslor kring detta nu. Det ska bli skönt att byta miljö ändå. Kan vara skönt att tänka på huset och hur fint det ska bli också.

Jaha. Det var lite om livet just nu. Inte så uppmuntrande kanske. Men ärligt. Onödigt att vara på något annat sätt. Önskar alla kunde förstå det, med eller utan katastrof.

Lite uppdatering: Först vill jag säga att Love mår bra. Snart utskriven från hemvården, väger 2,8 kilo och har blivit av med sonden. Han är att betrakta som en frisk liten pojke och vi är lättade över det, det har inte varit självklart. Han har stora ögon och lång panna och går nu under namnet Reinfeldt, stackarn.

Sedan vi kom hem har sorgen efter Eddie tagit mer plats. När vi var på neo var vi faktiskt tvugna att vara starka för Love på ett annat sätt. Det var jobbigt att komma hem.

Det har gått 8 veckor men vi glömmer aldrig vårt barn. Det har inte gått över. Vi har 4 barn men bara tre som syns för andra. Vi har två pojkar men en av dem lever inte. Eddie var ett eget litet liv, ett eget litet underbart barn som inte fick leva. Det spelar ingen roll att vi har fler barn eller att vi har hans tvillingbror kvar, vi sörjer Eddie lika mycket ändå. För hans egen skull. För att hans liv inte gick att rädda. För att det var väldigt nära men inte gick. Eddie var ett eget litet barn med en väldigt liten hand, rätt mkt hår, långa fötter och en förvånad och fast blick. Vi har många minnen av honom fast han inte levde så länge.

När människor inte ens kan nämna honom eller beklaga, är som att inte erkänna att han funnits och är vårt barn, och det har gjort mig så ledsen. Jag förstår att det kan vara svårt, men är ändå besviken. Love låg inte ensam i magen och det är inte riktigt som vanligt. Inte bara att gratulera till bebisen som om ingenting.

Lika tacksam och glad när någon frågar,säger eller skriver något, lyssnar. Iallafall första gången man ses. För det är många som hört av sig också, många fina möten.

Vi går upp och ut till dagis och jobb och allt det där för att vi måste orka det. Vi till och med säljer hus och väljer tapeter och träffar kompisar. Och det känns helt ok ibland, oftare och oftare, men vi känner oss inte som vanligt. Har svårt med kallprat, dåliga skämt och sånt, har svårt med ytligheter och att förstå att livet pågår som vanligt efter att vi förlorat och fått våra pojkar.

Vi försöker och det går framåt.. Med lite bakslag, som idag.;)

Jag tror inte jag kommer skriva så mycket mer här på bloggen. Dramat är liksom över. Love är hemma och mår bra och det betyder allt. Eddie kom inte hem med oss och kommer för alltid vara saknad. Kanske lägger jag ut nån bild på Love nångång då och då bara för att jag är så stolt över honom.

Tvillingtransfusionsyndrom är ett hemskt tillstånd och kan få många olika utgångar. Om någon i samma situation någon gång hittar hit så skicka gärna ett medelande. Jag saknade stöd och info när vi råkade ut för detta.

Avslutar med bild på min överlevare.

Den 20:e mars fick vi reda på att det låg två i min mage. Det glömmer jag aldrig. De föddes den 25:e juli. Så kort tid och hur den förändrat allt.

På fyra månader har vi gått från att chockat inse att vi väntade två barn och undrat hur i det ska kunna funka, till att inget hellre önska än att få ha våra två hos oss. Vi har gått från chock till glädje till oro till kaos till lika delad sorg och glädje. Vi har fått hålla våra två barn. Vi har förlorat ett barn och tagit farväl för alltid. Känt tacksamheten över att få behålla hans bror. Vi har gått från att aldrig haft en tanke på att vilja ha tvillingar, till att inte kunna släppa tanken på hur det skulle ha varit. Om du fått stanna kvar.

Och Love. Min fina. Om inte du hade fått vara kvar du heller, jag kan inte ens tänka tanken.

Stora steg i prematurkarriären igen:
1) Love väger 2 kg!
2) Vi fick gå en kort promenad med Love i vagnen för första gången. Alltså utomhus. I den riktiga världen. Alltså tillsammans.!!
3) Vi får åka hem på onsdag med hemsjukvård.

Fantastisk dag för oss och vår lille pojk. Se bilder nedan för bättre förståelse: