Imorgon är det nio månader sedan du var hos mig, fina lilla Eddie. Så oerhört saknad är du. Tid har gått och gör traumat kring din död lite suddigare på något sätt, men smärtan i att du inte är här är precis lika stark.
Tiden lurar oss lite, skalar av våra minnen av dig och jag minns inte längre din exakta tyngd när jag höll dig, minns säkert inte alla ljud från maskinerna som jobbade för att rädda dig, eller doften i rummet. Jag minns inte ens vilka som var där, sköterskor kom och gick. Men jag minns dig och dina ögon för alltid.

Kanske är sorgen oproptionerligt stor. Vi visste att vad som helst kunde hända, med er båda. Jag sa till de som frågade att vi inte visste om du skulle överleva utanför magen. Men ändå visste jag, att du var stark, att du inte skulle ge dig i första taget. Jag trodde på dig. Vem skulle annars göra det. Att du inte orkade kämpa så länge blev en chock. Det fanns inte i min värld att behöva ta avsked av mitt barn.
Dagen innan du dog hade du också mått så bra, läkarna trodde på dig och vi slappnade av lite. Vi trodde att det fanns ett imorgon. Ett imorgon då vi skulle få se dig växa och utvecklas. Istället tog det bara slut.

Så ni lever vi utan dig men du är alltid med oss ändå. Precis lika älskad som dina syskon. Och jag hoppas du inte saknar oss lika mycket som jag saknar dig, för den tanken är outhärdlig.