Idag har jag sett min sista sol för ett par månader. Jag ska läggas in på special-bb för att de vill ha extra koll.

Flödet i stora 1:s navelsträng har varit försämrat de två senaste ultraljuden. Läkaren ringde just och sa att jag ska ligga inne fram till förlossning och att det skulle kunna bli den här veckan.

Jag är inte redo!! Jag som inte ens fattar hur barnen ligger i magen och har inte känt så mycket rörelser. 1:an väger runt 1,4 kg o h 2:an bara 700g.
Jag är inte klar. Och jag kan inget om snitt. Inget om prematura barn. Jag har ingen bild av hur barnen kommer se ut, mer än väldigt små och grå med slangar överallt.
Jag vet att det kan gå bra och jag vet att det kan gå dåligt.

Samtidigt så tacksam över att vi bor där vi bor och jag vet att bebisarna kommer få de bästa möjligheterna.

Och mina döttrar kommer jag sakna så att det gör ont. Det är det värsta.

Kommit ganska långt ändå, 28 veckor. Idag tappade de ut 2,2 liter fostervatten. Jag ska göra ctg varannan dag och ultrAljud o tappning varannan. Stora 1 verkar må ok och lilla 2 går iallafall sakta upp i vikt. Men då han ligger med så lite eller inget fostervatten kan han inte öva på att andas, det verkar vara osäkert hur det påverkar honom. Känner mig så mkt lättare när de tappat vatten. Kan faktiskt ta upp saker från golvet idag samtidigt som jag andas!

Så olägligt att vara i v 28 med dessa risktvillingar när det är semestertider. Vår läkare vi haft länge och som haft koll på våra barn går på semester och vi får en ny. Känns som in han inte är alls inläst på oss. Vi skulle fått en ny tid idag men fick ringa och påminna honom. Till svar bara mumlar han bara och verkar inte veta orsaken till att vi ska ha en ny tid.
Min mage gör så ont och har svårt att andas och äta. Det är 6 dagar sen sista tappningen och så länge har det aldrig gått emellan gångerna.
Fick iaf en tid imorgon men på eftermiddagen. Får se hur det går med den här nye läkaren som ska utföra den.
Jag vill inte att ngt ska hända de här barnen på insidan p.g.a semestrar och läkarbyten när de snart kan klara sig på utsidan.

Läget i magen är fortfarande för bra för att vara alltför dåligt. Alltså för bra för att plocka ut dem. De är kvar ett tag till. Och jag är kvar hemma ett tag till.

Tillbringar mycket tid på förlossningen och har gjort många intressanta observationer i dagrummet på förlossningen. Speciellt runt frukosttid. Då kommer föräldrar rullandes med sina brand new nyfödda i plastvagnar. Bebisar som kan andas helt själva o har röda hälsosamma kinder och knubbiga händer.

Ändå verkar föräldrarna sådäär exalterade/tacksamma. Idag var det en mamma som hasade in, rullade in plastvagnen lite slarvigt rakt in i ett bord, suckade när bebisen pep lite, tog upp den i famnen när hon åt o smulade cornflakes på den.
Hoppas det var en tillfällig dipp.

Såg också uppenbara förstagångsföräldrar som både står böjda över plastvagnen o överpysslar om sitt lilla barn, och inte skulle få för sig att lämna sitt barn för att ta apelsinjuice i kylen ens en gång. Då måste den andra vakta bebisen isåfall.

Får se vad jag får för föräldrarstil denna gång. Vi som har haft turen att få två sånna där friska 3,8 kgs bebisar som man kan åka hem med efter några timmar.

Idag koll av magbarnen igen och tappning av fostervatten 2liter. Har försökt tänka mer på de barn vi har och mindre på magbarnen några dagar men nu var det alltså koll igen. Tappningen gick bra, de stack på ett ställe utan moderkaka denna gången. Sedan gjordes också tillväxtultraljud och den stora tvillingen tv1 uppskattas till ca 1,3 kg medan lilla 2 uppskattas till 650 gram ( -40% mot vad han borde väga).

Status där inne är lite försämrat. Lilla 2 hade idag inget fostervatten alls och sämre flöde navelsträng. Läkaren pratade idag som om de troligtvis tas ut v 28. Alltså nästa vecka!! 

jag kommer nog läggas under nästa vecka för att de ska ha bättre koll på de små. Jag har inte alls som det känns nu några kärleksfulla moderliga känslor för de här barnen. Förmodligen för att vi inte vetat eller vet hur det ska gå. Däremot är det jättejobbigt att jag inte klarar att ta hand om Livia och Ines själv, att neotiden innebär månader ifrån dem. Lång tid utan en vanlig vardag. 

Känner att vi vill ge magbarnen namn. Ser framför mig hur de ligger med slangar i respirator med en lapp där det står " pojke storm 650 g". De förtjänar bättre efter allt kämpande. Så det tänker vi mycket på nu, nästan som ett vanligt barnväntande par:).

Fostervattenstappning idag igen som faktiskt blivit som vanligt nu. Men den här gången gick det inte bra. läkaren råkade träffa något kärl i moderkakan och det kom bara blod i slangen och man såg på skärmen att moderkakan blödde. De fick avbryta och jag gick läkemedel för att stoppa blödningen. Tog det ändå ganska lugnt tills läkaren säger " vi ger det 10 minuter, annars tar vi ut dem". Vaddå ta ut? Ur magen? Idag?? Jag har ju vetat att det kan hända men kändes ändå så surrealistiskt. De är ju så små. 

Det blev ju inte så. Blödningen lugnade ner sig och barnen verkade helt opåverkade av alltihop. Men jag är inlagd för observation över natten och känner mig verkligen observerad. Ultraljud och kontroll nästan hela tiden. Ligger på förlossningen och får höra nya späda barnskrik då och då.

Så det verkar som om pojkarna storm håller sig inne dag 26+4 också. En dag i taget. Tror jag måste gå till psykolog efter det här. Känns inte så farligt nu men reaktionen måste ju komma någon gång.

jag har märkt att människor runt omkring oss har ett stort behov av allt ska bli bättre. " är det bra nu?" " vad sa de, var allt ok?" " ingen förändring , så bra!". 

Men det är ju aldrig bra tyvärr. Vi har hopp men allt kan hända på den här resan. Det kan gå snabbt. Tillståndet i magen är " stabilt" men stabilt dåligt. De kan få blödningar i hjärnan när som helst. De kan födas när som helst. Eller så fixar de det här. Vi vet inte. Och vi orkar inte tänka på möjliga utgångar eftersom vi ändå inget kan göra. Jag försöker ta till mig historier om barn med TTS där det gått bra. Tänka att det blir så. De föds och de fixar det. 

Ikväll lyssnade jag på ett gammalt sommarprat med en tjej vars barn fått tts och där båda barnen föddes med grava handikapp. Hon var bra med ord. Beskrev så fint hur vidrigt det är att vara höggravid men aldrig kunna känns glädje o förväntan, eller fundera över hur barnen ser ut..allt är bara oro och ångest. http://t.sr.se/1cDHsf0

Vi tänker aldrig på sånt. Vi tänker på tv1:s hjärta har framåt - eller bakåtflöde, om magsäck o urinblåsa syns hos tv2, om navelsträngen har bra flöde.Samtidigt är vi nog rätt bra på att koppla bort det där när vi inte är på sjukhus. Vi har ju så fina barn redan som gör mig så glad! Modiga ines med sin självklarhet i allt och fina Livia som är så bra på att sätta ord på allt. Om det är något som ger mig ångest så är det att inte få ha en vardag med dem på ett bra tag. Att alltid ha folk hemma för att vi inte fixar det själva, eller att bo på sjukhus i månader med sjuka tvillingar. 

Fostervattenstappning igår igen. Rätt smärtsam sådan. Nu är vattennivån i bebis 1:s fostersäck bara 2 cm över maxvärde. Tror normalt är 8 cm, som mest har jag haft 19 cm. Inte så konstigt att jag inte känner barnet på den sidan. Men under tappningen igår blev barnet helt vilt där inne och det gör så ont när han sparkar på röret i magen under tömningen. 

Vi fick också träffa en barnläkare igår som berättade hur de skulle ta hand om barnen om/ när de föds prematurt. 

Hon verkade tycka att 500 g är helt ok att väga. Hon måste vara lite arbetsskadad. dessutom log hon hela tiden när hon pratade om hjärnskador och lungkollaps och allt sånt som prematura barn kan vara med om.

Om bebisarna vet vi inget mer. De gör kanske en ny tillväxtuppskattning nästa vecka. Hoppas så att den lille fått för sig att gå upp några gram. varje dag räknas.